Det går inte så bra idag. Inuti. Ute går allting väldigt bra egentligen, omständigheterna ter sig vara de rätta, fast min cynism och min kropp har aldrig förstått dessa termer som att vara glad för det lilla och sånt.

Allt känns väldigt vissnat och torrt och frätt. Skört, och bräckligt och tomt och ganska innehållslöst faktiskt. Men min persons framförhållning har en egen placeboteknik, så om jag "mår bra" så mår jag ju bra. Förväntningar uppnås, men fan det är bara humbug. Jag känner mig som en dålig martyr, korsfäst upp-och-ner med för korta fötter och helt fel perspektiv.

Men det löser väl sig. Lite fler snedsteg så behöver vi bredare diken annars snedstegar man förbi dem. Dåligt straff.

Men jag tror att det är något konstigt med mig idag. Något seriöst otrevligt. Någonting som drar åt sig saker jag inte behöver alls. Begynnelsen på dåliga humör, som smittas och utbyts och förväxlas och feltolkas och förnedras. Jag kan inte ens hålla fötterna mot skyn.

Annars så var jag på bio. Todd var tråkig, men sevärd. Speciellt om man inte betalade själv.

Eftersom "jag betalar". ÅH sluta. Tyst. Tyst tyst tyst, i min värld går det inte till såhär. Jag blev kallad cyanidisk idag, vilket störde mig för jag är inte riktigt så hysteriskt utflippad att jag kan kallas för det tror jag. Inte i verkligheten, men i text måhända. Och allt och alla är bara en kompensation för någon händelse som påverkade någonting och vips så var man inne i epicentrum igen och jag är så trött så trött.

Egentligen sitter jag här, med en halv kopp kallt kaffe och är yr. Jag har varit yr hela dagen. Men jag är yr, och jag är mätt. Jag har åldersnoja på båda hållen, och jag har en abnorm framtidsångest, samtidigt som jag känner att det blir bra.

Jag har inte ångest så ofta längre. Jag har mer oro, och halvt befogad nervositet. Men idag har jag ångest. Jag har ångest, och jag är fruktansvärt ledsen, och väldigt livstrött. Ni vet när man burit väldigt tunga matkassar en lång väg i kyla, utan vantar, och när man släpper så kommer det blod till händerna men man fattar det inte förrän när det börjar göra riktigt ont att man har ont. Så känner jag mig. Helt felvriden, och tom och oförståndig.

Förstånd är dock överskattat. Ja jag bara skriver av mig alltihop. Rinn bort. Sov bort. Sova borta på tisdag ska jag göra. Det vet jag. Det är det som jag är mest säker på angående hela min tillvaro just nu. Att sväva i Intet.